hjansson

Där sitter man på en buss mitt ibland en massa folk, det är tjejer som tjattrar om killen ifrån festen igår kväll, idrotts killar med sina heta träningskläder och stora träningsväskor som ser allmänt biffiga och heta ut. Familjer och pensionärer. Bara en massa ljud. Ipoden stänger av det mesta men lite sipprar igenom. Man sitter där och tänker på allt som har fått fel de senaste veckorna, men också allt som till slut ändå har resulterat i någonting bra. Det blir bara så mycket jobbigare med allt ljud och oväsen, men blir mer och mer irriterad och känner hur tålamodet håller på att sina. Då mitt i allt, när man nästan tappar lurarna och hör allting får man syn på ett litet lyckligt barn i fem års åldern som bara sitter och ler så där oskyldigt och lyckligt som bara ett barn kan göra. Ungen skrattar åt sin mor och trycker på stop och skiner upp ännu mera (mer än vad man trodde var möjligt) presic som om ungen hade utfört ett mirakel. Då känner man faktiskt att just där, mitt i allt oljud så kommer leendet sakta men säkert fram på läpparna som ett ljus i tillvaron.

Jag tycker om att åka buss, man kan sova, fundera (beroende på vilken buss man tar) men också bli väldigt glad av en sådan liten sak som ett barns leende. Själv är jag väldigt förtjust i bussarna som tar mig till Strängnäs, Länna, Mariefred och snart säkert också Åker. För att för det mesta då jag åker bussen så är det lugnt, inte mycket folk och absolut inte en kotte som jag känner :) Det är suuper skönt, på mornarna sover jag alltid, det gör jag också när jag åker hem ifrån skolan (faktiskt så gör jag det ibland ^^). Annars kan man läsa, lyssna på musik och bara sitta och tänka över saker och ting. Så ja, jag gillar bussar :P

(plus i kanten är ju såklart att det är ganska miljösmart att åka buss ^^)