Johan Ludvig Runeberg - Till den första kärleken.
En gång min första kärlek frågte jag:
»Min levnads stjärna, säg, hur tändes du,
och vadan äger du ditt milda ljus?»
Då sade stjärnan: »Har du sett nån gång,
hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?»
Jag sade: »Än med mörker, än med ljus
ett moln gått opp och dolt dig för min syn;
dock brann du lika klar, sen det forsvann.»
Och stjarnan sade åter: »Har du sett,
hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?»
Jag sade: »Mången jordisk sol jag såg
gå opp i glans och överstråla dig;
dock gick den ständigt ned men aldrig du.»
Då sade stjärnan: »Tror du på mitt ljus,
och vill du tända livets hopp därvid?»
Jag sade: »Bortom molnet log din blick,
och bortom dagens bländsken brann du klar,
och bortom graven skall du lysa än.»
Då sade stjärnan: »Vet du, vad jag är?
En suck jag är ifrån din egen barm,
som sökt med fridens hopp en högre värld;
en blixt jag är utav ditt eget liv,
som flög i strålar till sitt hemland opp;
ett solljus är jag av din egen själ,
och i min milda låga lever du.»
